Där nationer och krigsherrar tidigare utmanat varandras landområden för resurser som mineraler, guld eller olja, har dagens konflikter snarare hamnat i ett krig om morgondagens kompetenser. Vilket land eller region lyckas attrahera arbetskraften som behövs för att skapa tillväxt inom de områden man avser blir framgångsrik.
För två månader sedan klev jag in i en ny verklighet som verksamhetsledare på Stiftelsen för samverkan mellan universiteten i Uppsala, näringsliv och samhälle (STUNS) med ansvar för life science, där klusternätverket Uppsala BIO är ett erkänt varumärke. I varje sådan situation väljer de flesta att inventera sin verksamhet, sin omgivning, och intressenter, för att med naiva ögon skapa ett eget perspektiv på situationen och möjligheterna.
En sak som snabbt blev tydligt var behovet av kompetenser. I mina samtal med stor som liten aktör framkom snart en oro över hur deras verksamhet skulle klara att attrahera rätt kompetenser för framtiden.
Under samma tid genomförde vi intervjuer med liknande - och ibland samma aktörer om vad de ser för fördelar med att bedriva sin verksamhet i just Uppsala. Vi var också värd för Uppsala LIFE, ett event som samlade 300 personer från regionens life science-organisationer, där deltagarna delade sina tankar på samma fråga.
Entydigt visade det sig att organisationerna såg ett enormt värde i att Uppsala-regionen ger tillgång till rätt kompetenser, erfarna såväl som nyutexaminerade från något av regionens två universitet.
Det summerar snabbt en paradoxal situation där man tycker sig sakna rätt kompetenser för att växa, men ser fördelarna i regionen då den erbjuder möjligheten till att rekrytera rätt kompetenser.
Min egen reflektion har landat i att det egentligen inte handlar om tillgången till kompetens i lika stor utsträckning som oro över att inte kunna förutse framtiden.
Vi lever just nu i en värld där mängden information fördubblas nästan varje år, etablerade produkters livscykler har en högre omsättning på marknaden innan de ersätts av nya, och vi vet att fler än hälften av de barn som började förskolan i höstas kommer arbeta inom yrken som vi ännu inte hittat på. Dessa förändringar har på mindre än 50 år tagit oss från en relativt förutsägbar framtid till att vi knappt vet hur våra marknader eller egna organisationer kommer att se ut innan nästa sommar..
Denna framtidsdimma grumlar framsyntheten hos de ledningsgrupper som ska utforma nästa strategi för tillväxt. Precis som våra lärosäten i blindo förväntas ta ansvar för precisionen i förväntad kompetens hos nästa generation yrkesaktiva.
Jag vill inte framstå som pessimist genom att säga att dimman kommer tätna, då jag egentligen optimistiskt ser att vi kommer lösa detta - men på nya sätt. Förändringshastigheten kommer inte att avta, så vi måste snarare hitta strategier som gör våra organisationer och förväntningar mer flexibla för den verkligheten vi befinner oss i.
Life science är en bransch genomsyrad av optimism och hopp, så varför skulle vi vika ner oss för denna utmaning. Tvärtom har vi sedan ett tag tillbaka sett fler rörliga resurser, andra aktörer som tar riskerna, fler multi-kompetensutbildningar och ett tydligare fokus på vad vi kan bli - före vad vi har varit. Det finns en förståelse för livslångt lärande, global och branschöverskridande inspiration, samt fördelarna i att vara proaktiv när alla lider av samma utmaning i sin förmåga att planera för framtiden.
Där den late gynnats av marknader med brist på förändring, kommer den som i större utsträckning förtjänar det att bli framgångsrik i dagens verklighet. Marknadsdynamikens logik.
