Vi har en stark och konkurrenskraftig farmaceutisk pipeline i Sverige! Det är med stolthet och glädje jag tar del av SwedenBios rapport (The Swedish Drug Discovery and Development Pipeline 2023) som kom ut i början av mars. Men i samma rapport läser jag också att av de 74 bolag som svarat på enkäten lägger 68 procent sina kliniska prövningar utanför Sverige. Endast 19 procent av bolagen gör sina prövningar primärt i Sverige och 14 procent både utomlands och hemma.
Att man tar sig utanför Sveriges gränser som företag för att söka sin marknad är inte konstigt, men de tidiga studierna skulle man med fördel kunna genomföra nationellt, menar jag. Vi vet att den redan tyngda sjukvården är ett nålsöga att ta sig igenom, men de tidigaste studierna kan i de flesta fall genomföras på friska och frivilliga i en kontext som inte i första hand belastar sjukvården. Vi ser dock att inte heller att dessa läggs i Sverige, vilket är olyckligt ur fler perspektiv. Inte minst för förlusten av förutsättningar för upprätthållande och utveckling av kompetens kunnig inom läkemedelsutveckling.
Tittar vi på antalet ansökningar om klinisk läkemedelsprövning till Läkemedelsverket kan vi se att det skett en minskning över en tio-årsperiod, med en svag topp 2021 som till del beror på att pandemin genererade en del prövningar, även i Sverige. Men i jämförelse med resten av EU, inte minst med våra nordiska grannar, är det förvånansvärt få. Det gjordes ingen vaccinutvecklingsstudie i Sverige, för att bara ta ett exempel.
Vi har det senaste året haft flera utredningar med syfte att föreslå åtgärder för att öka – eller behålla – antalet företagsinitierade kliniska läkemedelsprövningar i landet (Förslag på åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för kliniska prövningar – för en bättre välfärd och en starkare life science-sektor Ds 2023:8). Förslagen är pregnanta och sannolikt genomförbara, men frågan är om de kommer för sent?
Den senaste utredaren, Peter Asplund, som på regeringens uppdrag utrett förutsättningarna för kliniska prövningar understryker att våra mer framgångsrika nordiska grannar har en väletablerad kultur där det offentliga och privata samarbetar. De som uttalar sig i Asplunds utredning tycker sig inte se att motsvarande kultur finns i Sverige. Det är en tanke som utmanar. Nog är det så att pendeln när det gäller oberoende kanske slagit för långt mot tydliga gränser mellan aktörerna, och att de behöver bli mer tillåtande. Jag menar också att vi behöver en starkare kultur av att ge och ta inom aktörsleden nationellt – den resan behöver också göras.
Har vi kraften och inte minst viljan att samla oss för att åstadkomma ett positivt klimat för kliniska läkemedelsprövningar? Orkar vi ta oss igenom den – i mångt och mycket – kulturella kompromissen som krävs för att vi som nation ska dra åt samma håll?
Jag påstår att vi måste och jag hoppas att vi kan fortsätta diskutera detta i Almedalen!
