Du är här

Kommunikativ närhet - innovation på distans

Vad händer med en plats när vi inte längre befinner oss på den? Genom att många arbetat på distans till följd av Covid-19 pandemin uppstod en unik möjlighet att granska hur viktigt platsen är för innovation, i och med att vi helt plötsligt inte är på plats. Hagastaden, som ett innovationskluster inom life science, utgjorde ett passande fall att titta närmare på för min studie om hur innovation påverkas av bristen på geografisk närhet.

Forskning inom ekonomisk geografi har länge visat på vikten av närhet för innovationsprocesser. Det är också med bakgrund i detta som life science klustret Hagastaden utvecklats. Idén om att geografisk närhet är viktig för innovation är alltså välstuderad och väl underbyggd, men hur ett lyckat kluster uppstår är omtvistat – särskilt frågan om det går att skapa ett innovationskluster från grunden.

Med utgångspunkt i detta väcktes mitt intresse för om och på vilka sätt innovation påverkas av distansarbete, särskilt på platser – exempelvis Hagastaden – som är utformade för att facilitera innovation.

Studien utfördes under hösten 2020 och baseras på intervjuer med företag aktiva inom eller med direkt anknytning till life science och lokaliserade i Hagastaden. Genom dessa bekräftar studien att geografisk närhet och innovation går hand i hand och understryker en inom närhetsforskningen hittills understuderad aspekt – kommunikation.

Studien svarar på tre frågor:

  • Varför har företag valt att lokalisera sig i en klustermiljö?
  • Hur upplevs plats- och närhetsdimensioner i innovationsprocesser?
  • Vilka är de upplevda effekterna av distansarbete på innovation?

De intervjuade företagen har medvetet lokaliserat sig i Hagastaden och besluten är baserade på vikten av närhet till Karolinska Universitetssjukhuset och Institutet, på det centrala läget i Stockholm och på närheten till aktörer med samma eller komplimenterande intressen. Viktigt är också det signalvärde som finns i Hagastaden som life science kluster.

Det finns en stor strävan hos de intervjuade att ”skapa” närhet. Bristen på geografisk närhet kompenseras med digitala chattrum och videomöten, där de intervjuade med olika medel försöker återskapa interaktion som associeras med att fysiskt vara på plats. Särskilt sammanhang som tidigare upplevts som viktiga för innovationsprocesser, som spontana möten över kaffemaskinen eller diskussionsseminarium, förändras i sin karaktär. Redan etablerade nätverk och pågående projekt fungerar och fortskrider bra, det är de nya projekten som bygger på spontanitet som drabbas. Det är också dessa spontana möten, till exempel den korta ordväxlingen i fikarummet, som lyfts fram som viktiga för innovationsskapande.

Vilka reella konsekvenser distansarbete som följd av den pågående pandemin har för innovation återstår att se, men min studie har öppnat upp för nya frågor och potentiella sätt att se på och studera sambandet mellan närhet och innovationsprocesser. Framförallt visar studien på vikten av den kommunikativa aspekten för att förstå hur närhet påverkar innovation.

För att läsa studien i sin helhet: kontakta författaren Sofia Aalbu på sofia.aalbu@gmail.com.

Sofia Aalbu
Student vid institutionen för kulturgeografi, Stockholms universitet