Nour Alhuda Almajni är student på civilingenjörsprogrammet i Datateknik på KTH. Hon är född i Syrien, men 2014 kom hon till Sverige via Turkiet och Egypten. Innan hon kunde gå vidare till sin drömutbildning på KTH gjorde kriget i Syrien och militärkuppen i Egypten att hon var tvungen att läsa gymnasiet tre gånger. Under vårterminen besökte hon Akalla Grundskola i samband med Stockholm Science Citys fototävling MinaKvarter, för att berätta för eleverna om sitt liv som student och om hennes väg mot utbildningen.
Berätta om din väg till KTH!
- När jag var 13 år förstod jag att jag älskade matematik, men jag visste inte riktigt vilken inriktning jag skulle välja på universitet. Under samma år uppstod det något fel när min pappa jobbade med sin dator och den fungerade inte. Han blev lite arg och ledsen. Min mamma tittade på mig och på datorn och sa ”snart ska Nour bli en stor tjej och studera datateknik på universitet. Då kommer hon att fixa alla problem som du hittar”. Jag hörde henne och började tänka att det här verkar intressant.
Jag gillar fortfarande datorer, mobiltelefoner och teknik i allmänhet. Dessutom är min pappa ingenjör inom elektronik och jobbar med att programmera PLC och sådana saker till de stora maskiner i fabriker. När jag sitter bredvid honom och ser vad han gör, blir jag tagen och vill lära mig mer om det här området.
Sedan när jag gick tredje och sista året i gymnasiet började kriget i Syrien, min familj och jag var tvungna att fly ur landet och vi flyttade till Turkiet. Efter en månad där var det för svårt att bo där, både för att det var svårt för min pappa att få jobb, men också för att jag har svårt att hinna lära mig ett nytt språk för att fortsätta gymnasiet. Så vi flyttade till Egypten. De har ett annorlunda utbildningssystem där och jag var tvungen att läsa om andra året på gymnasiet och slutligen tog jag gymnasieexamen.
Sedan skedde militärkuppen i Egypten och nya lagar som hindrade oss från att fortsätta leva i Egypten infördes. Så vi blev tvungna att flytta igen. Jag, min mamma och min storebror kom till Sverige i september 2014 via Medelhavet. Då upptäckte jag att jag måste lära mig svenska och läsa fler kurser innan att jag kunde söka till universitet i Sverige.
Men jag var 19 år – alltså vuxen – och hade inga rätter att gå SFI-kurser innan jag fått uppehållstillstånd. Med uppmuntran från mamma och morbror testade jag att gå till gymnasiet ändå och fråga om jag fick börja. Lyckligtvis var skolans personal väldigt snälla och de hade en extra plats för mig. Så den hösten började jag och min bror läsa på gymnasiet och under våren klarade jag det nationella provet för svenska grund!
Jag var lycklig igen och nu behövde jag inte göra om SFI när jag fick uppehållstillstånd. Jag har fått uppehållstillstånd i juli men personnumret dröjde tills 2 veckor efter att skolan och kurserna har börjat. Utan personnummer kunde jag inte söka kurser. Lyckligtvis hjälpte skolan mig igen och jag började läsa de ämnen som jag behövde innan att kan ansöka till universitet. Så ja, jag har läst gymnasiet ca 3 gånger nu.
I augusti 2016 blev jag antagen på KTH efter bara 2 år i Sverige. Nu läser jag mitt fjärde år på Civilingenjör datateknikprogrammet på KTH.
Varför valde du datateknikprogrammet?
- För att det var min dröm sedan jag var 13 år gammal och jag vill gärna jobba och arbeta med ett jobb som hjälper folk. Jag tycker att datateknik förbättrar och förenklar andras liv, det ger åtminstone denna känsla för mig. Jag tycker också att världen går mot att bli mer digitaliserad och automatiserad, vilket betyder att det finns mycket jobb för oss och nästan inom alla branscher.
Vad skulle du vilja berätta för någon som funderar på studier?
- Om man har en dröm, måste man fortsätta eftersträva den. Man kan övervinna hinder oavsett vilka de är; krig, språk eller vad som helst. Men man måste fortsätta kämpa. Du kan bli vad du vill, så läs, studera och jobba med det du tycker om. För mig är datateknik är det bästa programmet i världen och jag rekommenderar alla att testa att programmera lite någon gång.
Hur ser dina framtidsplaner ut?
- Det är en svår fråga. Jag hade drömmar från när jag var ung men är lite osäker om de är reella eller aktuella nu. Men jag hoppas att jag kan arbeta med utvecklingen av spel som har viktiga budskap om moral och sådant.
