Under senaste månaderna har en stor andel av världens länder lyft de samhällsrestriktioner som infördes i samband med pandemins utbrott. Det innebär en stadig återgång till våra fysiska arbetsplatser men i kontorsbaserade verksamheter präglas det ”nya normala” av fortsatt höga inslag av digitala arbetssätt. Det är ett nytt paradigm för arbetsvardagen som införs med begränsad kunskap om dess långsiktiga effekterna.
Min första dag på Vinnova var den 2 mars 2020. Ett synnerligen olyckligt datum att tillträda en ny tjänst på. Det myllrande aktivitetsbaserade kontoret i Stockholm bokstavligen kokade med energi, närvaro och rörelse. Lite visste jag att det var både första och sista gången jag skulle få uppleva detta under de kommande 18 månaderna. Tio dagar senare stod lokalerna tomma och vi började vår resa till den digitala vardag vi befinner oss i idag.
Många studier understryker med emfas hur mycket ”effektivare” vi har blivit under pandemin. Att de digitala verktyg och innovativa arbetssätt som utvecklats skapar bättre förutsättningar för kommunikation, tillgänglighet, och balans mellan arbetsliv och fritid. I stor utsträckning håller jag med. Generellt tror jag pandemin kommer leda till mer positiv än negativ inverkan på våra arbetssätt långsiktigt. Men har vi verkligen blivit mer effektiva? Det finns synnerligen ingen brist på kvantiteten av arbetstimmar men hur påverkas kvalitén av vårt arbete? Hur påverkas vi och vårt arbetsliv?
Kollegor från andra organisationer bekräftar att vi alla jobbat mer intensivt under pandemin men samtidigt upplevs det kollegiala sammanhanget som urholkat. Att våra arbetsinsatser känns isolerade, kommunikationen endimensionell, att relationer till kollegor, kunder och andra kontakter är svår att upprätthålla och ännu svårare att bygga från start.
Jag är forskare och naturvetare i grunden och har därför enorm respekt för evolutionens enorma kraft att forma och begränsa hur vi fungerar som människor i dagens samhälle. Alla som under de senaste veckorna haft glädjen att för första gången på länge uppleva ett fysiskt möte kan bekräfta att finns det ett nästan oändligt antal icke-verbala parametrar som signalerar samförstånd (och missförstånd) mellan människor. Det är välkänt att mänsklig kommunikation bygger på betydligt mer än vad man ser och hör genom Teams och Zoom.
Vinnova är Sveriges innovationsmyndighet. Kapaciteten för kreativitet och innovation vilar i stor utsträckning på vår förmåga att samverka och vara modiga, vilket i sin tur kräver trygghet och delaktighet i ett större sammanhang. Ett sammanhang som utgörs av våra relationer till kollegor och medmänniskor och som jag anser har kraftigt påverkats negativt under de digitala arbetsformer som nu dominerar vår vardag.
Så mycket som jag applåderar de digitala framsteg som pandemin har tvingat fram fruktar jag att de även har skapat sår i många verksamheter som vi inte fullt ut förstår eller ser de långsiktiga implikationer av än. När nu dimman från pandemin lättar och vi går in en ny fas av hybridlösningar och distansarbete är det oerhört viktigt att vi inte underskattar våra fundamentala mänskliga behov. Genom att beakta dessa i balans med digitala möjligheter kommer det ”Nya Normala” även bli det ”Nya Hållbara”.
