Avslutade förra veckan med ett andra möte i forskarnätverket för patientsäkerhet. Vi diskuterade bland annat möjligheterna att få forskningsmedel till detta relativt nyetablerade forskningsområde. Att även de som ingår i nätverket har olika syn på vad detta tvärvetenskapliga område innefattar, blev uppenbart. För mig, med bakgrund från säkerhetsforskningen och samspelet mellan människa, teknik och organisation, känns det ibland som dessa diskussioner tar mig decennier bakåt i tiden. Skulle ”systemsäkerhet i vårdorganisationer” på ett bättre sätt signalera vad som avses? Eller, ”förutsättningar att arbeta på ett säkert sätt – så att patientsäkerhet uppnås”? Oavsett benämning på området, så finns det angelägna frågor att ställa sig och försöka få svar på.
Kunskap om säkerhet och hur det kan uppnås har utvecklats i andra högriskverksamheter. Det har ofta varit verksamheter, som haft goda resurser för forskning och utveckling. En fråga är hur vi bäst överför den kunskapen till hälso- och sjukvården? Och vilken kunskap är relevant att överföra? En annan fråga är förstås, hur får vi ekonomisk och annan stöttning för att få svar på detta?
Vi vet att patientsäkerheten måste utvecklas genom samarbete över traditionella fackområdesgränser. Särskilt viktiga är kunskaperna som utvecklas inom de beteendevetenskapliga områdena. Patientsäkerhet är därför ett nytt forskningsområde, som ligger utanför den traditionella medicinen.
Vi vet också att den snabba tekniska utvecklingen, nya aktörer och nya former för att organisera hälso- och sjukvården, innebär nya risker. Därför borde också behovet av ny kunskap – evidens – vara uppenbar och förutsättningar ges för att få fram ny kunskap. Kunskap som ska användas för en säkrare vård.
Dags för en ny debattartikel! Jag och mina forskarkollegor vässar pennorna………