EU siktar på att vara mest attraktiva platsen för life science till 2030 – är det en ledarstrategi?

Strategin pekar ut tre utmaningar som man vill lösa: optimering av forsknings- och innovationsekosystemet, snabba på marknadstillträde för innovation och produkter inom life science, samt öka användningen av life science innovation genom att öka tilltron till dem. Det är inga små problem man tar sig an. Det är ett sorts språk för en aktör som vill vara ledare men en effektiv strategi för att bli ledare kräver mer än stora ord. Den visar vägen med konkreta val, prioriteringar och uppföljning: vad ska vi göra först, vad väljer vi bort och hur vet vi att vi leder? 

I ett tidigare arbetsliv räknade vi antal timmar, skruv, plugg och meter kabel. Det var så vi visste om vi gjort ett bra jobb eller inte. En strategi behöver kanske inte bokföra skruvar och plugg, men den behöver något som motsvarar det nämligen tydliga milstolpar och nyckeltal. Annars blir det lätt just det som EU är ganska bra på, ett välformulerat dokument utan klarhet för om vi är på rätt väg. Enligt min mening är en strategi i sin essens just ett dokument som ska representera en process som ska föra en till ett slutligt mål inom en viss tidsram. 

I strategin finns faktiskt en antydan till måttstock. I en fotnot skriver EU-kommissionen att framstegen ska mätas med indikatorer som sysselsättning i sektorn, företags ”förädlingsvärde”, företagens FoU-investeringar och antalet multinationella kliniska prövningar. Det är förstås viktiga siffror men bortsett från kliniska prövningar säger det mest att man vill att branschen ska växa. 

Det som skrivs om att patienter ska få tillgång till nya behandlingar snabbare, om hur mycket kortare vägen från forskning till vård ska bli, eller om hur vi säkerställer att inte bara några få starka kluster vinner på satsningarna ger mig inte en bild av vart vi vill komma. Vi får inga kvantitativa tydliga mål och strategin ger ingen bild för när vi kan säga att vi faktiskt leder. En forskare inom ATMP i Stockholm tror jag bryr sig mer om man kan förvänta sig ett antal satsningar inom till exempel kliniska prövningar snarare än trevliga lovord som ”simplifying regulatory processes”, vad det ens betyder. 

En till reflektion av strategin som man kan applicera på hela EU-maskineriet är att EU försöker bli mer framfotad. Det är alltid är välkommet och det är i den kontexten man har tagit fram strategin. Man sätter upp allt högre målsättningar och vill konkurrera mer med andra aktörer. EU har länge varit den ansvariga i rummet, som ser till att policy ligger i linje med värden, som t.ex. att värna om mänskliga rättigheter och att hålla hårt i klimatambitionerna. Missförstå mig rätt, det gör EU fortfarande, men nu ter sig det att konkurrenskraft är det centrala modeordet i Bryssel som speglar i princip all policy. Det är också en spegling av de geopolitiska spänningarna EU har att göra med i sin omvärld, speciellt gentemot Kina och USA i denna sektor. Är det detta som menas med att vara mest attraktiv, att vara mer ”ledande” än USA och Kina? Frågan är också för vem? För forskarna, industrin, investerarna, regionerna, patienterna eller medborgarna? 

Nu har jag kanske varit mer pessimistisk än vad strategin egentligen förtjänar. Det finns en hel del att höja och se fram emot, inte minst en tydlig push för att vända trenden med färre kliniska prövningar i EU. Det är bara gruskornet i skon som klämmer när man skriver stora ord och lovar mycket, utan att klargöra vad det betyder och hur man faktiskt ska göra det. Det är då jag muttrar när jag läser. 

I slutändan kanske ledarskap inte är att lova att bli bäst i världen, utan med att våga vara konkret. Det kanske till och med börjar med ett paket skruv ibland. 

Till Stockholmregion.org >