Kunskapen finns – men används för sent

Den 11 mars samlade Stockholm Science City, tillsammans med Karolinska Institutet, KTH och Stockholms universitet, forskare och beslutsfattare till seminariet Beredskap – kunskap för ett motståndskraftigt samhälle. Seminariet var det första i en serie, där man vill lyfta hur forskning och innovation kan bidra till Sveriges motståndskraft.  

Under seminariet blev det tydligt att universitetens expertis underutnyttjas och att det finns ett behov av starkare samarbeten mellan akademi och andra samhällsaktörer. I frågor som rör Sveriges totalförsvar och motståndskraft blir behovet särskilt tydligt. När samhället står inför komplexa och snabbt föränderliga utmaningar blir tillgången till aktuell forskning och expertis allt viktigare. För att undersöka hur forskningssamarbeten kan stärkas, intervjuades fyra av de forskare som deltog i seminariet den 11 mars: Lisa Kaati, docent i data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet; Georgia Destouni, professor i hydrologi vid Stockholms universitet och gästprofessor på KTH; Henrik Artman, professor i människa–datorinteraktion på KTH; samt Sebastiaan Meijer, professor inom hälso- och sjukvårdslogistik på KTH. Forskarnas budskap var samstämmigt: viljan att samarbeta finns, men dagens strukturer räcker inte till. 

Forskarna involveras för sent  

Forskarna upplever att de involveras för sent i samhällsfrågor och utmaningar. Sebastiaan Meijer pekar på utredningar, där forskarna ofta involveras först i remissförfarandet. Då är riktningen redan satt och möjligheten att påverka är begränsad. Här menar han att man skulle vinna mycket tid och undvika kostsamma misstag om forskarna involverades redan i utredningen.  

Henrik Artman beskriver samma problem inom systemutvecklingsprojekt, där forskare ofta får analysera och utvärdera mer eller mindre färdiga lösningar istället för att involveras i själva utvecklingen. Han menar att många system, från skolplattformar till journalsystem, hade kunnat bli betydligt bättre om forskare hade involverats tidigare. 

Forskare behöver inte bygga systemen själva, säger han, men de kan bidra med användarforskning, processförståelse och kravspecifikationer, områden där många offentliga system idag brister. 

När forskare involveras sent riskerar system och utredningar att bli både dyrare och ta längre tid. Det ökar också risken att beslut bygger på gammal kunskap, särskilt inom forskningsområden där utvecklingen går snabbt. 

Samarbeten finns – men bygger ofta på personliga initiativ 

Alla fyra forskare vi intervjuade har erfarenhet av samarbeten med olika samhällsaktörer. Men vägen till samarbeten är sällan självklar. Ofta börjar de genom personliga kontakter, möten på konferenser eller genom att någon söker upp dem på nätet. 

Det innebär att många samarbeten idag bygger på personliga initiativ snarare än etablerade strukturer. När samarbeten är beroende av enskilda personer riskerar kunskapen att försvinna när personer byter roll, vilket pekar på behovet av mer strukturerade kontaktvägar mellan akademi och övriga samhället.  

Forskarna menar att de själva har ett ansvar att göra sin forskning mer tillgänglig. Samtidigt efterfrågar de att universiteten i större utsträckning synliggör samhällsnära forskning och dess potential, eftersom den externa kommunikationen ofta fokuserar på spjutspetsforskning. 

Finansiering och administration bromsar samarbeten 

En annan återkommande utmaning för att involvera forskare handlar om finansiering och administration. Utöver att forskningsfinansiering är svårnavigerad och tidskrävande, beskriver forskarna att den offentliga sektorn ofta saknar både tid och resurser för att bygga samarbeten, även när intresset finns. 

Georgia Destouni berättar om projekt där kommuner och statliga myndigheter har haft stort intresse för vatten- och klimatfrågor men saknat möjlighet att avsätta arbetstid för samarbetet. 

– Intresset finns, men inte tiden på myndighetssidan, säger hon. 

Sebastiaan menar i sin tur att en initial finansiering är avgörande för att få igång ett hållbart samarbete. Den skapar tid och utrymme för parterna att bygga förtroende och förstå varandras drivkrafter, arbetssätt och utmaningar, faktorer som är avgörande för att skapa stabila och långsiktiga samarbeten. Med en sådan grund blir det också lättare att senare få forskningsfinansiering. 

Lisa Kaati, som arbetat både med svenska myndigheter så som Polisen och Jämställdhetsmyndigheten, samt med utländska så som FBI i USA, har valt att fokusera på mindre initiativ som i vissa fall kan täckas av hennes egen basfinansiering. 

– Det är kanske det som krävs, att båda sidor är villiga att använda delar av sin egen finansiering. Man får inte heller glömma att den här typen av projekt ger andra värdefulla resurser, som nya insikter, perspektiv och kontaktytor, säger Lisa Kaati. 

Flexiblare samarbetsformer  

Större forskningsprojekt kräver ofta mycket tid och finansiering. Lisa lyfter därför behovet av enklare samarbetsformer som komplement till större projekt. Hon lyfter uppdragsforskning som ett exempel, där mindre samarbeten som är mer konkreta, ofta fungerar bra när det finns ett tydligt problem att lösa och engagerade personer på båda sidor.  

– Det är väldigt motiverande att känna att ens forskning gör nytta, säger hon. 

Lisas erfarenhet är att universitet har stor specialistkompetens som, med hjälp av studenter och doktorander, kan bedriva forskning till relativt låg kostnad. Samtidigt leder samarbetena till både rapporter och vetenskapliga publikationer, vilket gör att intresset för samhällsnära projekt är stort även från universitetens sida. Henrik Artman lyfter samma perspektiv och menar att många verksamheter väljer dyra konsultlösningar trots att relevant kompetens redan finns på universiteten. 

– Många tror att vi är dyra, men så tar man en konsult istället som är ännu dyrare, säger Henrik Artman. 
 
Flera av forskarna efterfrågar också närmare och mer långsiktiga samarbeten mellan forskning och offentlig sektor. Georgia pekar bland annat på att forskare i många länder arbetar nära myndigheter via forskningsinstitut och även i avancerade forskningsavdelningar inom själva myndigheterna. Båda sätten är fortfarande mindre vanliga i Sverige, vilket ger större glapp mellan forskning och myndigheter. 
 
Intervjuerna visar med andra ord att universitetens kunskap underutnyttjas och en lösning är att skapa strukturer som gör kunskapen mer tillgänglig. 

Ni kan komma i kontakt med forskarna här: 

• Lisa Kaati, docent inom data- och systemvetenskap, SU
• Henrik Artman, professor i Människa-Datorinteraktion, KTH
• Sebastiaan Meijer, professor inom hälso- och sjukvårdslogistik, KTH
• Georgia Destouni, professor i hydrologi, SU, och gästprofessor, KTH

Seminariet den 11 mars var det första i serien Beredskap – kunskap för ett motståndskraftigt samhälle, ett samarbete mellan Stockholm Science City, Karolinska Institutet, KTH och Stockholms universitet. Under 2026–2027 fortsätter serien att belysa hur forskning och samverkan kan bidra till att stärka Sveriges beredskap inför framtida kriser.